I morse när jag var ute med jycken och på hemväg skulle jag gå över gatan. Jag tittar åt höger och då ser jag en springande mamma med barn i barnvagn och ett barn ståendes på en sån där åkplatta med hjul som man hakar fast i hjulaxeln till vagnen. Ekipaget svischar förbi i en himla fart och ungen som står upp får kämpa för att hålla sig kvar på åkplattan. När mamman, lite längre fram, ska korsa nästa tvärgata kommer en mycket stressad pappa med ett barn i barnvagn och ett barn på en åkplatta. Även denna unge måste krampaktigt hålla i sig för att inte falla av i farten. Mamman och pappan hälsar snabbt på varandra och hastar vidare åt varsitt håll.
Jag tror inte att det handlar om att barnen inte orkar gå själva; de får helt enkelt inte för det tar för lång tid då. Mammor och pappor har alltid bråttom nuförtiden.
Det såg onekligen lite lustigt ut faktiskt.
Så klagar man på att barn idag är alltför mulliga.
torsdag 31 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag blir trött bara av att tänka på det. Ibland undrar jag om det inte är föräldrarnas ständiga stress som skapar alla dessa hyperaktiva barn, att det inte har med diagnoser och bokstäver att göra.
Ja, man blir lite matt. Det är faktiskt lite synd om barnen som inte kan få vara här och nu utan nästan alltid på språng med sina föräldrar. Tänk om man kunde börja dagen liiiite tidigare. Barn är som hundar stressar man som hundägare så blir hunden bångstyrig i samma ögonblick. Detsamma gäller nog barnen tror jag.
Skicka en kommentar