Tiden rasslar iväg

Det var längesedan jag bloggade. Nja, kanske det beror på hur man definierar längesedan. Elva dagar i alla fall. Har hämtat mig sedan sist.

Har beredskap denna vecka igen; torsdag till torsdag. Ännu så länge bara ett jobb; det var idag. En platsundersökning i en tobaksaffär som råkat ut för ett grovt rån. Sådan är min arbetsvardag nuförtiden. Mestadels grova brott där det krävs kriminaltekniska undersökningar för att säkra bevis. Mycket intressant jobb!

Men, just nu är jag rätt sliten och har inte återhämtat mig efter några månaders slit. Det finns dock en ljusning!!!!!!!!!! Den 24 februari åker vi till GOTLAND och firar sportlov! Det ska bli sååå skönt! Tänk att bara knata omkring vid havet, ta långa promenader och se sig omkring i Visby nån dag. Hoppas det blir skönt väder; gärna lite kallt så man kan kliva in i stugan och elda i öppna spisen, som lär finns där.

Ikväll är vi hundvakt (eller grisvakt :o) ). Det är Embla, en lite svart mops som hasar omkring och fnyser och fräser. Hon vaktar på Sixtens mat och skäller på oss när hon vill ha något serverat. Vi gjorde ett försök att få henne att gå ut eftersom hon såg nödig ut men inte lätt. Vi fick lyfta ut henne i parken och där stod hon som fastfrusen. När vi sedan sa "vi går tillbaka" kilade hon illa kvickt iväg mot vårt hus; ty där fanns Sixten och MAAAAT.

Vi lyssnade på henne när hon käkade och hon låter faktiskt som en liten minigris när hon äter!
Nåja, hon är rätt charmig faktiskt. Alla kan ju inte vara lika läckra som vår lille Sixten!

Nu ska gå och vara sällskaplig så sköt om er så hörs vi när jag känner att jag har tid att skriva.
Lev väl!
Pia

Besviken

För snart tre år sedan ansökte jag och fick mitt jobb som jag drömt om sedan första dagen på min treåriga högskoleutbildning. Äntligen! Där kom vi, ett antal nyanställda; på hugget, ivriga och hungriga på att få lära oss mer. Vi fick höra av respektive gruppchef hur efterlängtade vi var och allt var frid och fröjd. När smekmånaden; eller snarare veckan var över i mitt fall så var det bara att krypa in i sin lilla håla och hålla sig på mattan. För, här ska man inte tro att man är något! Visar man framfötterna så är man där och stampar illa kvickt. "Jag är inte bitter", som han sa vår käre Tony Richarsson, men det är för jäkligt att att dessa gamla stötar ska få härja fritt och ostört. (Med chefens goda minne).

Det måste vara oerhört jobbigt för alla gamla och medelålders karlar när det kommer kunskapssugna och krävande både män och kvinnor till arbetsplatsen. När det kommer kvinnor till en arbetsplats där testosteron har härjat sedan urminnestider så tror man kanske att det ska ske en förändring..... åt det positiva hållet... men nej. Nåja, så länge man är söt, någorlunda kvinnlig och dessutom kan dra ett skämt i underlivshumors tecken är allt frid och fröjd. Ytterligare ett plus i kanten hos en del får man om man är hetero.

Tänk att två av arbetsgruppens män i mogen ålder (50-60 år) sitter på ett arbetsplatsmöte och börjar skruva på sig när chefen tar upp punkt 7 på dagorningen; "Etik och moral, homofobi". Alla i gruppen vet att åtminstone en av oss är en hbt-person. Chefen säger "alla vet väl att ni måste gå igenom den interaktiva HBT-utbildningen?". Två män till höger om mig börjar himla med ögonen och grymta. En mycket vaken man i gruppen frågar varifrån regnbågsflaggan kommer och vad den betyder. Jag svarar "den betyder mångfald". Han fortsätter "kommer inte symbolen från Inka-indianerna? Då vaknar en "mogen" man till höger och hojtar "var dom bögar hela högen eller?!" ....Som i Monthy Python sitter hans "mogna" kollega bredvid och petar honom i sidan med armbågen ... notch noth...know what a mean...? de skrattar. Vår vakne man är kvick och säger att visserligen är ofta ungdomar lite omogna men de brukar ju normalt mogna i skallen med åren". Varpå min granne till höger (en kvinna) säger "ja, men en del verkar bli mer trångsynta!".

En del säger "man får själv välja hur man vill ta saker; väljer du att bli sårad så är det upp till dig!" Om man redan är full med sår och inte kan värja sig då? ska jag då säga det är mitt eget fel att andra uttrycker sig klumpigt?

Det är väldigt lätt att sitta bredvid och säga "äh, dom menar inget illa, du vet hur dom är...." när du själv inte är inblandad för då behöver du inte känna dig utsatt.

En Människa som inte kan respektera en person för den man är.... är inte värd att respektera.

Vad vinner man för känsla av att medvetet såra andra?

Besviken