Jobb och katastrofövning

Tänk att jag suttit vid min arbetsdator på jobbet från klockan sju i morse till klockan halv sju ikväll. Fullt sjå att få till ett tekniskt protokoll innan morgondagen är över. Tänkte "nä, nu är det nog dags att åka hem och göra nåt vettigt". Vad tror ni jag gör då? jo, jag åker hem, käkar middag och sätter mig vid datorn! Jag blir lite trött på mig själv för hur bra kan det vara att sitta 13 timmar framför en dator en dag? (tiden jag sitter nu inräknat).

Jag får skäll av Acke om jag inte bloggar regelbundet så det är bäst att jag skriver ett par rader innan jag går och knoppar.

Jag har köpt en ny microstereo som jag ska ha på mitt nya arbetsrum i Solna. Jag har flyttat mina prylar men inte mig själv ännu. Ska försöka komma iväg dit på torsdag; bara protokollet blir klart imorgon. Det är nåt nytt. En mindre polisstation och nygamla kollegor i teknikergruppen. Det blir nog bra tror jag.

För två veckor sedan hade vi en katastrofövning som började med en flygplanskrasch på Arlanda. Ett inrikesplan med passagerare hade, fingerat, störtat och människor omkommit. Vårt jobb var att identifiera de omkomna. Det jobbet gjordes på Solna rättsläkarstation dagen efter den fingerade kraschen. Meningen var att vi skulle genomföra identifiering av avlidna på samma sätt som man gjorde vid tsunamin i Thailand.

Jag ska inte gå in på detaljer men berätta lite om vad vi gjorde.
Vårt team fick in en kropp som först gick till röntgen med rättsläkarna. Vi fotograferade sedan kroppen i och utan kläder. Vi säkrade sedan fingeravtryck på den avlidne samt gick igenom det yttre tillsammans med rättsläkarna. Vad man gör då är att man skriver ner ett signalement efter en särskilt blankett och antecknar särskilda kännetecken såsom gamla operationsärr, kanske ett brunt och ett blått öga osv. När vi tekniker var klara med vårt arbete tog rättsläkarna över och genomförde obduktion under överinseende av oss.
Så kan en dag se ut på mitt jobb om något allvarligt inträffat.

Jag brukar inte prata så mycket om vad jag gör på jobbet och det är faktiskt inte så många som frågar. Ganska skönt faktiskt för i regel kan jag inte prata om mina ärenden eftersom utredning oftast pågår.

Nu har jag pladdrat på längre än ögonlocken mina tillåter.

I'll be back....